siestayfiesta

Här kommer ett galet jobbigt långt blogginlägg om en åsikt jag förstärkt väldigt mycket här i Spanien. (Läs på eget bevåg!)

Livet blir aldrig som planerat. Ibland blir det bättre, ibland sämre men ibland bara annorlunda. När jag var 15 år trodde jag att Beatrice Knutsson skulle förändrat världen, fått nobelpriset och vara ett moraliskt underbarn vid åldern 20. Några månader kvar till 20-gränsen känner jag stressen över att jag troligen inte påverkat världen så mycket, barn i tredje världen svälter fortfarande, ingen banbrytande uppfinning har krossat mina tankar och jag begår fortfarande misstag mot andra människor. Ser ut som att målet för nobelpriset får bli 30 istället...

Spanien blev verkligen inte som jag hade planerat i min tankebubbla i December 2011 men när jag tänker efter - det blev bara annorlunda. I mina tankar skulle Spanien på 3 dagar förvandla mig från vanliga mig till den bästa person jag någonsin skulle kunna bli. Tyvärr, spegeln visar samma än idag (lite mer brunbränd kanske).

Att klandra sig själv för att man inte kämpat tillräckligt eller tagit fel beslut kan gnaga ända in till ryggmärgen. Jag har ALLDELES för många "jag önskar verkligen att jag hade gjort så istället.." eller "varför kämpade jag inte mer?", trots att jag egentligen vet att det är fysiskt omöjligt att ändra det förgångna.

Det är så lätt att säga till andra, "släpp det, det var inte så farligt, det är historia nu" men i monologen vägrar ibland de behövande orden komma fram. Ska man inte vara sin egen bästa rådgivare i livet? För så vitt jag vet dör alla ensamma, må låta hårt men sant. Lite som min kära mor ibland kan säga "pick your fights", välj vilka strider eller personer som är värda energin och kraften. Mina prioriteringar har några gånger verkat slumpvis framkastade av tärningar. (Kanske borde jag som är list-fantast skriva prio-listor?) Såvitt jag vet finns bara tre viktiga saker i livet. 1. Sig själv. 2. Människor man tycker om och som gör en glad. 3. Aktiviteter som gör en glad. Så varför har jag lagt så fruktansvärt mycket tid att tänka på så mycket annat än dessa saker? T.ex. VAD SKA JAG BLI NÄR JAG BLIR STOR?

Så mycket spenderad tid på att planera framtiden eller analysera det förflutna, att jag ibland glömt bort nuet. (Nu menar jag inte att fundera på utbildningar eller studera till tentan i Juni är oviktigt but you get the point...) Förhoppningsvis (som jag paradoxalt nog planerar nu) blir mina prioriteringar i rättställd ordning till återkomsten till Sverige i mitten av Juni.

Synd är, att man inte kan ändra hjärnans tankesätt på en enda dag men Spanien, hur olikt det än blev fantasierna, har knuffat fram mig en bit på vägen. Kanske är det dangerous Don, kollektivlivet eller vissa extremt rofyllda människor man träffat? Stort tack till orsaken iallafall, vad/vem det nu må vara.

Bara genom att försöka kommer jag att vara mitt bästa jag, varje dag. HAKUNA MATATA.

P.s. Blir ju mentalt utmattad av att vara såhär filosofiskt djup! D.s